Katedralmat

Idag ska vi prata lite kort om vatten.

Vatten täcker hela 70% av vår jords yta. Av det vattnet är 3% sötvatten, och 0.3% av sötvattnet är ytvatten, som sjöar och floder. Ungefär 60% av vår kroppsvikt utgörs av vatten. Vatten är ett livsnödvändigt ämne, och är förutsättningen för liv på vår jord.

Inom matlagning däremot, är vatten inte en nödvändighet, och kan ibland tvärtemot förstöra hela känslan av en rätt. Dagens Chicken Nuggets är ett praktexempel på vad jag menar. För att ni ska få en uppfattning om torrheten i kycklingbitarna ber jag er föreställa er följande: Tänk er att Pågenbageriets fraktplan innehållande hela årstillverkningen av mandelkubb krashlandar i Saharaöknen, där kubbarna sprids över hela sanddynerna. Där ligger de och torkar i trettio år, helt och hållet bortglömda, tills Monty Pythons Afrikaturné kommer förbi. De reser upp en liten scen i mitten av kubbkaoset, och reciterar scener ur "Flying Circus", månader i sträck. Sedan dyker vårt egna korståg av mattanter från Katedralskolan upp. De samlar ihop alla mandelkubbar, panerar dem med skorpsmulor och serverar dem som dagens lunch. En fantastisk prestation av samma team som tror att en amerikansk kycklingrätt bör ackompanjeras av asiatiska tillbehör!

Katedralskolan fortsätter på temat Amerikanska flum-stater med full gas, och bjuder på en tallrik full av symbolik. Ta riset som ett exempel. Hur kan man bättre beskriva Hawaiis stränder än med något torrt, blekt och jättesalt? Hur kan man med större framgång förklara oföränderligheten i urbefolkninges kultur, än med ett salladsbord som är precis likadant som förut? Bäst i hela kompositionen är självklart grytan. Kustens stormande hav gör sig till känna genom såsens otroliga vattnighet. Ögruppens fysiska avskildhet från resten av världen representeras av hur såsen till otrolig magnitud har skurit sig. Öarnas flumrykte och "happy go lucky"-attityd märks starkt av genom det faktum att majs i princip var grytans enda kryddning.

Som Theodore Roosevelt en gång sa: "Vad i helvete är det jag äter?"

Dagens lunchrast började i total anarki. Matkön sträckte sig redan tvärs över lokalen, och likt Anna Book fem minuter efter Let's Dance-säsongens slut så rörde den inte på sig. Vi fick snart information om att det var fisken som var den svaga länken i bespisningskedjan. Orsaken är fortfarande oklar. Möjligtvis har någon praktikant lyckats förstöra den officiella kulramen, och tillintetgjort planeringen för det antal elever som ska serveras. Kanske tog panerandet av Amerikas nordligaste stat längre tid än väntat. Vem vet?

Maten serverades på traditionellt vis. Samma typ av fjädrande potäter som gjort succé tidigare i veckan, och samma variation av sammanblandad djurmat att ha vid sidan om. Dagens sås var en uppenbar tribut till den grupp människor som inte har färdigheten att äta färsk citron. Det är helt enkelt för komplicerat för dem! I ren solidarisk anda hade såsen sprängfyllts av dess syrliga saft, till allas enorma lycka. Fisken smakade enligt förväntan.